Livet speglas av rädsla.

Jag har inte skrivit här på väldigt länge, då jag helt enkelt haft fullt upp med livet i allmänhet, och familj och skola i synnerhet.

Idag fick jag ett behov av att uttrycka mig och beklaga mig lite utan att låta det gå ut över någon som inte vill höra. Så vill du inte läsa gnäll bör du hitta på något annat.


Livet innebär rädsla för mig just nu. Ångest och rädsla.
Detta är ett resultat av stress tror jag mig veta, då jag haft samma typ av stress tidigare.
Den gången liksom nu gick jag i skolan. Då -komvux, idag -högskola.

Idag ser dessutom situationen annorlunda ut med familj och hus osv.
Problemen för mig just nu är stressen över att hinna med skola, barn och hem.
Inget av dom är saker jag kan välja bort, utan "måste" hinna med och klara av. Givetvis med hjälp av maken.

Rädslan sätter nu även spår i vardagen, och paniken är ofta nära till hands när jag tänker på riskerna för magsjuka (som är extra tydlig då det drabbade barnen förra veckan, och en konstant smittkälla på dagis). Att jag är rädd för detta har att göra med min rädsla för att tappa kontrollen.

Tyvärr är kroppen satt på panik bara vid tanken på att göra något där risken att smitta kan finnas. Dvs även affärer och skolor.

I ett försök att hantera känslorna har jag nu gjort försök att använda mig av avslappningsövningar, eller meditation, s.k. sinnesnärvaro. Att när jag får känslorna återvända till nuet.