Har jag gjort världen nåt eller?

Jag trodde att jag var på rätt väg.
Alla arbeten i skolan var inlämnade, en ny kurs startade där jag tänkte ge allt. Kämpade emot fobier för att vara extra stark, och det började ge resultat...

Så inatt vart det tillbaka på ruta ett, åtminstone för ett ögonblick. Son började kräkas vid midnatt och höll igång i 3 timmar. Då var vi vuxna så slut att det snurrade i skallen ungefär då vi varit uppe tidigt och inte hunnit somna ordentligt.
Nu verkar det förhoppningsvis som att det handlade om att han inte hunnit tömma systemet söderut så att säga, utan att det blev överfullt uppåt med. För han har ätit hyffsat idag.

Så jag blev raskt kastad tillbaka till ruta ett med en galen ångest som inte gav med sig någorlunda förens sena morgonen/förmiddagen. Fick med familjen ut på en kort promenad för ett tag sen iaf, så vi fick oss lite frisk luft.

Men man börjar ju fundera över karma... Har jag gjort något hemskt för att förtjäna att få sån ångest, eller är det bara ett sätt att lära mig nån läxa?

Livet speglas av rädsla.

Jag har inte skrivit här på väldigt länge, då jag helt enkelt haft fullt upp med livet i allmänhet, och familj och skola i synnerhet.

Idag fick jag ett behov av att uttrycka mig och beklaga mig lite utan att låta det gå ut över någon som inte vill höra. Så vill du inte läsa gnäll bör du hitta på något annat.


Livet innebär rädsla för mig just nu. Ångest och rädsla.
Detta är ett resultat av stress tror jag mig veta, då jag haft samma typ av stress tidigare.
Den gången liksom nu gick jag i skolan. Då -komvux, idag -högskola.

Idag ser dessutom situationen annorlunda ut med familj och hus osv.
Problemen för mig just nu är stressen över att hinna med skola, barn och hem.
Inget av dom är saker jag kan välja bort, utan "måste" hinna med och klara av. Givetvis med hjälp av maken.

Rädslan sätter nu även spår i vardagen, och paniken är ofta nära till hands när jag tänker på riskerna för magsjuka (som är extra tydlig då det drabbade barnen förra veckan, och en konstant smittkälla på dagis). Att jag är rädd för detta har att göra med min rädsla för att tappa kontrollen.

Tyvärr är kroppen satt på panik bara vid tanken på att göra något där risken att smitta kan finnas. Dvs även affärer och skolor.

I ett försök att hantera känslorna har jag nu gjort försök att använda mig av avslappningsövningar, eller meditation, s.k. sinnesnärvaro. Att när jag får känslorna återvända till nuet.